Ikväll var det dags för min första Happy-ride.
Kanske en varning är på sin plats, detta handlar inte om liggcyklar men väl om HPV.
Alltså, sedan en vecka hade vi några stycken bestämt via mtb-forumet Happy [happymtb.org] att göra en runda i Torupsskogarna. När kvällen närmade sig kände jag att vi kunde valt en bättre dag, mina ben var lite mosiga efter gårdagens cykling till, från och i Flyinge. Dessutom cyklade jag tidigare i veckan 9 mil till Kristianstad. Men inte kan man backa ut med så kort varsel så jag cyklade ut till Skabersjö parkeringsplats som var den överenskomna mötesplatsen och träffade tre andra glada och trevliga mtb-killar. Just det, inga gubbar utan killar mellan 20-30 synbarligen vältränade. Hur ska det här gå? tänkte jag. Hur ska man ordna gubbfördelar på en mtb-slinga? Snedda rakt över? Då blir det än mer ogenomtränglig terräng antagligen. A fan, kör i vind! Det får gå som det går.
Så efter fem minuters snack styrde vi in i skogen och gasade på. Min veckogamla Konacykel kändes fortfarande ovan i mina händer, vi har inte blivit helt bekanta med varandra än. Men inte lönt att klaga, bara att försöka hänga med. Oj vad fort det går, hann jag tänka många gånger, under cyklingen. Men eftersom de andra inte saktade ner inför stora stenbumlingar och småträd som låg fällda över stigen gjorde inte hellar jag det utan bara försökte hitta rätt linje genom eländet och trampa på.
Slingan var bitvis ganska teknisk med stigar som var helt igenväxta och på några ställen mycket branta sluttningar. Lerpartier och steniga, stubbiga avsnitt som av någon anledning alltid dök upp när man hade fått upp full fart. Benen blev snart blodiga av närkontakt med hallonbuskar och skinnet sveddes av hundratals nässlor som piskade armar och ben.
Balans och förmåga att snabbt hitta rätt spår fixade jag bra, men flåset var det värre med. Jag var utan tvekan tröttast av oss fyra. För varje gång jag gjorde slut på min energi uppför en knölig backe (där bakhjulet slirar bort 20 procent av trampenergin) tog det kortare och kortare tid innan jag åter igen var slut. Det dök upp ett tillfälle till att stanna och jag vevade igång en diskussion om lämpligt ringtryck och fick på så sätt några minuters andhämtning ... men snart kände jag mig tvungen att avslöja Sanningen för mina nya cykelkompisar. På ett avsnitt med grusväg cyklade jag ifatt killen som tagit initativ till cyklingen och flåsade fram att jag är femtio år ... faktiskt. Jag hade väntat mig att den unge mannen skulle tvärnita, tappa hakan och säga: Å, men då kanske vi ska ta det liite saktare. Icke så. Helt lugnt konstaterade han: Femtio? Ja, då börjar går det utför, och så drog han på fullvarv igen.
Efter elva kilometer i skogen var vi tillbaka på parkeringen. Till min stora glädje såg jag att även ungdomarnas pannor var svettdroppsblanka. Efter en stunds vila och eftersnack kändes det ganska bra igen. Vi kom överens om att det här var roligt och att vi ska göra det fler gånger. Jag blev erbjuden lift in till stan men tackade nej. Märkvärdigt nog gick de 15 kilometrarna hem (på asfalt) väldigt lätt. Skönt och avkopplande att cykla i den milda luften strax efter att solen gått ner men ändå lyser upp molnen vid horisonten.
Att gängåka mtb är en adrenalinhöjare när man svischar fram över stigar som man normalt skulle finna det svårt att gå på. Rytmen från en bra lagd slinga letar sig upp genom styret och genom armarna och det blir vissa stunder som om man är ett med ... naturen. Hm.
Nåja. jag ville främst posta det här för att visa att jag tror på blandbruk. Det finns inte en cykel som är överlägsen alla andra. Varje konstruktion innehåller kompromisser för att den ska fungera bäst i ett givet sammanhang, för ett givet ändamål.
Därför bör man cykla på allt möjligt, så ofta som möjligt.
God natt, Olaf