På tal om Hamilton så har jag nyligen läst en av hans noveller, "The
Door into Infinity" som publicerades i Weird Tales 1936. Den kan i
korthet beskrivas som en Lovecraft-novell skriven av Edmond Hamilton;
ett uråldrigt sällskap tillber varelserna som befinner som bortom
"dörren", det klargörs aldrig om det är någotslags maskin eller magisk
artefakt, och de fångar människor för att offra och hjältens käresta
råkar hamna bland dessa olyckliga och ni kan räkna ut resten själva.
Lovecrafts barockprosa är utbytt mot Hamiltons mer direkta och
kortfattade tillvägagångssätt, Lovecrafts njutningsfulla dröjande vid
det stämningsskapande har ersatts av Hamiltons fokusering på mer
snabbrörlig dramatik. Trots att Hamilton är mer kortfattad tycker jag
dock att han åstadkommer lite god kosmisk fasa:
Ennis saw dimly
through green-lit spaces a city in the near distance, an unholy city of
emerald hue whose unsymmetrical, twisted towers and minarets aspired
into heavens of hellish viridity. The towers of that city swayed to and
fro and writhed in the air. And Ennis saw that here and there in the
soft green substance of that restless city were circles of lurid light
that were like yellow eyes.
In ghastly, soul-shaking apprehension
of the utterly alien, Ennis knew that the yellow circles were eyes—that
that hell-spawned city of another universe was living—that its
unfamiliar life was single yet multiple, that its lurid eyes looked now
through the Door!
Vänliga hälsningar
Martin Glännhag
From: levertin4ever@hotmail.com
To: lsff-book@lists.lysator.liu.se
Date: Fri, 8 Oct 2010 08:39:07 +0200
Subject: [Lsff-book] Martins läsning
Igår fick jag hem John W. Campbells The Mightiest Machine och nu har jag läst färdigt den. Denna roman publicerades ursprungligen i magasinet Astounding 1934-35 och har prisats som "a classic of super-science adventure" och en av de bästa space opera-berättelserna någonsin. Såvitt mig anbelangar är detta beröm överdrivet. Campbells teknokratiska ådra kommer här till fullt utlopp, de tre huvudpersonerna är kompetenta vetenskapare/ingenjörer som genom en olyckshändelse slår igenom dimensionsbarriären med sitt nybyggda rymdskepp och hamnar i ett parallelluniversum där de blir inblandade i ett interstellärt krig, men detta närmast drunknar i allt teknobabbel och föregivet vetenskaplig jargong. Det mest skrämmande i romanen är den kliniska synen på krig, det är bara ytterligare ett tekniskt problem som ska lösas och huvudpersonerna har inga problem med att engagera sig på ena sidan (de ser ju ut som människor så de måste vara hyggliga) och delta i det totala utplånandet av motståndarsidan. Däremot har läsaren svårt att engagera sig i romanen, allt är kyligt och nästan abstrakt, huvudpersonernas främsta funktion tycks vara att agera som deltagare i diskussioner och det enda som visas verkligt uppskattande är tekniska prestationer. I all sin enkelhet och vetenskapliga dilettantism är Edmond Hamilton en bättre space opera-författare och om någon verkligen vill läsa Campbell så rekommenderar jag noveller som "Twilight" och "The Last Evolution" som är bättre både skönlitterärt och mänskligt än denna roman.
Vänliga hälsningar
Martin Glännhag
_______________________________________________
Lsff-book mailing list
Lsff-book@lists.lysator.liu.se
http://lists.lysator.liu.se/mailman/listinfo/lsff-book