Nu fick du mig att inse att jag aldrig ska läsa boken i fråga. Även
om jag kan njuta av en enstaka meningen av den typ du citerar så inser jag att
jag ofrånkomligt skulle slumra in efter ett litet antal sidor av
sådana.
/Johan
Jag hade funderat på att läsa Mary Shelleys Den sista
människan långt innan jag såg den stå på en hylla i Vimmerby stadsbibliotek,
men som så ofta händer så aktualiserades mitt behov genom detta och jag lånade
hem den. Den sista människan är ett undergångsepos som skildrar
mänsklighetens undergång för en pestepidemi mot slutet av 2000-talet. Detta är
en ganska rejäl tegelsten till roman, nästan sexhundra sidor i översättning, och
den rör sig framåt med tyngden och trögheten hos en lavin, pesten börjar inte
härja på allvar förrän man kommit igenom halva romanen. Shelley kramar ur den
tragiska berättelsen varje droppe känsla och försitter sällan ett tillfälle att
få citera poesi. Den nutida genomsnittsläsaren har nog svårt för denna roman,
men jag är inte den nutida genomsnittsläsaren och trots att den kan bli lite
tröttande emellanåt så gillar jag den. Shelleys prosapoesi (som ibland
genomkorsas av förnuftiga iakttagelser) uppvisar en svulstighet som en vän av
mer återhållsamt litterärt berättande skulle finna motbjudande, men jag finner
den ofta njutbar och läser med förtjusning formuleringar som: "Låt oss klaga
över och hjälpa den jordiska trädgårdens barn. Nyligen avundades vi dem som
bodde där: vi avundades dem deras kryddrika lundar, bördiga slätter och
överflödande skönhet. Men i detta dödliga liv väger alltid ytterligheterna
jämnt: törnet växer tillsammans med rosen, det giftiga trädet och kanelträdet
tvinnar sina grenar tillsammans. Persien med sina dräkter av guld, marmorhallar
och oändlig rikedom är nu en grav. Arabens tält har fallit i sanden och hans
häst rusar fram utan tyglar och sadel över marken. Klagoropen fyller Kashmirs
dalar, dess dälder och skogar, dess svala fontäner och rosenträdgårdar har
förorenats av de döda".
Martin Glännhag