2 3 Januari 2012

För några månader sedan utkom i Spanien en liten bok vid namn "Motu propriot Summorum Pontificum – börda eller tillgång?" av fader Manuel María de Jesús, superior för Fraternidad de Cristo Sacerdote y Santa María Reina. Boken översattes snart till portugisiska, vilket visar att intresset för denna fråga är stort på den iberiska halvön.

Fader Manuel fick ge ut sin bok på eget förlag. Den är skriven utan omsvep och tar sikte på det väsentliga. Dessutom bryter boken den stora tystnad som i såväl Spanien som Portugal omgett Benedictus XVI:s frigörelse av den traditionella mässan. Hur omfattande denna tystnad är förstår man av de opinionsundersökningar som Paix Liturgique låtit göra i nyssnämnda länder. Enligt Harris Interactives rundringning från 2010 hade 74% av katolikerna i Portugal aldrig hört talas om Benedictus XVI:s motu proprio Summorum Pontificum. I Spanien, visade Ipsos opinionsundersökning tidigare i år, är siffran ännu högre, nämligen 81,7%.

Med vårt nyhetsbrev vill vi bland annat öka förståelsen för den äldre romerska liturgin och de allt fler, vanligtvis unga katoliker som känner sig förbundna med den. Vi har därför valt att uppmärksamma fader Manuels gärning i motu propriots tjänst. Vi ville att han skulle få tillfälle att berätta om det som driver honom. Läsaren kommer att upptäcka en präst full av glädje och tacksamhet över upptäckten av den traditionella liturgin, en präst som sätter troheten mot påven högt.

I – SAMTAL MED FADER MANUEL

1) Fader Manuel, vill du börja med att berätta om dig själv?

Fader Manuel: Jag heter Manuel Folgar Otero – mitt ordensnamn är Manuel María de Jesús. Jag prästvigdes 1988 för Santiago de Compostelas stift (i Galicien). Där verkade jag i tio år dels som komminister i S:t Josef av Ponteveds församling, dels som sjukhuspräst. Jag ledde också den lokala Marialegionen < länk > samtidigt som jag var biktfader för en kvinnlig gemenskap för nattlig tillbedjan av det heliga Sakramentet. Under tolv år var jag sedan religionslärare på högstadiet. De senaste 15 åren har jag varit kyrkoherde i olika landsbygdsförsamlingar. För några år sedan grundade jag så till sist ett brödraskap för fördjupat kristet liv, Kristus Översteprästens och Marie Drottnings brödraskap (Fraternidad de Cristo Sacerdote y Santa María Reina), som är öppet för envar. Ur detta brödraskap har sedan en religiös systraorden vuxit fram, Kristus Översteprästens och Marie Drottnings brödraskaps missionärer, men också en gren för prästvigda ordensmän, Kristus Översteprästens och Marie Drottnings brödraskaps bröder. Bägge är ännu under uppbyggnad och finns i Toledo. Jag har varit superior sedan 2009.

2) Vilken är din bakgrund och erfarenhet gällande den extraordinarie formen av den romerska riten? Vilken plats intar motu propriot Summorum Pontificum i ditt liv som präst?

Fader Manuel: På grund av min ålder – jag föddes 1962 – har jag inga barndomsminnen av den traditionella mässan, än mindre minnen från ungdomsåren eller senare. Före år 2000 hade jag aldrig närvarat vid den heliga mässan i äldre rit. Först omkring 2004 började jag bekanta mig med den traditionella liturgin under mina vistelser vid det franska benediktinklostret i Le Barroux (i Provence). 2007 upptäckte jag även Kristkonungens instituts prästseminarium i Gricigliano. Jag hade följt med kardinal Cañizares (Gudstjänstkongregationens prefekt), som var inbjuden att prästviga institutets nya präster det året. I själva verket var det först år 2007, efter motu propriot Summorum Pontificum, som jag regelbundet började fira liturgin enligt den äldre traditionen. I oktober samma år blev vår ordensgemenskap mottagen i en oförglömlig audiens av kardinal Castrillón Hoyos, som då förestod den påvliga Ecclesia Dei-kommissionen (som överser frågan om den äldre liturgin). Han gav oss sitt stöd för vårt projekt, och i dag är den så kallade extraordinarie formen av den romerska riten den liturgi vi firar dagligen. Denna verklighet återspeglas av våra ordensstadgar.

Min erfarenhet har hittills varit mycket positiv, på flera sätt direkt exalterande. Att upptäcka den traditionella liturgin, att lära sig den och tränga djupare in i dess rikedomar kan liknas vid en resa, en resa till en okänd skattkammarö som skulle ha raderats från kartan. På denna upptäcktsfärd var jag inte ensam, vid min sida fanns mina ordensbröder och församlingsbor. För de äldre blev det en återupptäckt, för de yngre något alldeles nytt. Fastän jag haft ansvaret för flera församlingar har jag hittills aldrig mött minsta ovilja eller det ringaste motstånd mot den traditionella mässan. Det kan tänkas förvåna en och annan, men så ligger det faktiskt till. Tillsammans med de troende som anförtrotts mig har jag upplevt i mitt eget kött vad evangeliet menar med liknelsen om husbonden som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt (Matt. 13:52). I vårt fall var husbonden Benedictus XVI, som bar fram och öppnade upp denna ovärderliga skattkammare, en uråldrig men ständigt ny skattkammare, kyrkans 2000-åriga liturgiska tradition, en tradition som kan liknas vid ett storslaget monument, byggt med trons och bönens byggstenar.

I mitt prästerliga liv har den traditionella liturgin inneburit en oerhörd berikning på i stort sett alla plan – läromässigt, i bönelivet, vad gäller min prästerliga identifikation med Kristus som Överstepräst och Offer... Jag skulle kunna fortsätta, men det hinner jag nog inte. Däremot vill jag passa på att rätta till en vanlig missuppfattning. Vissa medger att den traditionella liturgin förvisso kan vara berikande för den celebrerande prästen, men menar samtidigt att samma liturgi måste lämna de troende oberörda, eftersom de inte deltar och förstår liturgin. De troende skulle på så sätt bli andligt utarmade. I all ödmjukhet måste jag säga att detta inte alls stämmer med min egen erfarenhet. Tvärtom.

Firandet av den traditionella liturgin tvingar prästen att ägna de troende ett betydligt större mått av pastoral omsorg, sådan är min erfarenhet. Den nya liturgin firas i princip alltid på folkspråken och rymmer mycket litet symbolik. Därmed är den nya liturgin om man så vill lättbegriplig och skriver in sig i en nyttoorienterad, didaktivistisk logik. Frågan är emellertid om exempelvis inkarnationens eller treenighetens mysterium kan kokas ned till en fråga om begreppslig förståelse som rörde det sig om en föreläsning i skatterätt. Förståelse är för övrigt en sak, att låta sig beröras och påverkas en annan. Den traditionella liturgin lämnar inget utrymme för prästen att tro att mässan kan ersätta en solid och systematisk trosundervisning eller en gedigen skolning i bönens och askesens skola. En präst som lever med den traditionella liturgin kommer att erbjuda de troende sådan skolning. Vad gäller mässan kommer han att lära dem vad verklig “actuosa participatio” (aktivt deltagande) innebär, nämligen den inre viljan att i det heliga mässoffret, som prästen frambär, förena sig med Kristus det enda Offerlammet. Präster skolade i den traditionella liturgin vinnlägger sig om att erbjuda de troende en mycket gedigen skolning. Liturgin blir då en överflödande källa till fördjupat inre liv.

Med vilken rätt och på vilken grundval underskattar vi de troendes förmåga att innerligt och meningsfullt delta i den liturgi som århundradena igenom formade helgonen och gav näring åt deras trosliv? Jag har mött enkla troende från anspråkslösa förhållanden som ifråga om katolsk vandel och insikt hade haft åtskilligt att lära till synes mera bildade medkatoliker. Jag tänker på troende som aldrig satt sin fot på en teologisk institution, men som kan sin katekes utantill och med förvånansvärd innerlighet lever det eukaristiska mysteriet i djup förening med Kristus. Ur sitt deltagande i det heliga mässoffret hämtar de styrkan och inspirationen att bära fram sig själva och sina liv som ett levande, heligt och Gud behagligt offer.

I dag kan de troende Gud ske lov läsa. Och för den traditionella liturgin finns utmärkta folkmissalen med den latinska texten i översättning. De troende följer ofta den heliga mässans texter i sina folkmissalen. Detta fordrar faktiskt större uppmärksamhet och eget arbete än vad som är fallet för den som bara lyssnar på upplästa texter på vardagligt språk. Den liturgiska texten blir föremål för reflektion, till sist även meditation. Faktum är att motståndet mot motu propriot Summorum Pontificum och den äldre liturgin vanligtvis bottnar i ideologisk avoghet snarare än välgrundade argument.

3) I inledningen till din bok förklarar du att boken tillkommit därför att okunnigheten rörande Summorum Pontificum är så utbredd inom det spanska prästerskapet, och att situationen är ännu värre bland spanska lekmän. Du ville med andra ord råda bot på detta sakernas tillstånd. Då blev du kanske inte förvånad över resultaten från den opinionsundersökning som spanska Ipsos genomförde för Paix Liturgique kort före Världsungdomsdagarna i Madrid, en undersökning som visade att 69,5% av praktiserande spanska katoliker aldrig har hört talas om motu propriot Summorum Pontificum?

Fader Manuel: Nej, jag är inte alls förvånad. Faktum är att jag misstänker att verkligheten är ännu bistrare. Jag är övertygad om att ett alldeles överväldigande flertal av de troende aldrig hört ett ord om motu propriot. Och att de som över huvud taget hört något, präster inräknade, inte är bekanta med det verkliga innehållet. Det skrivs närmast ingenting om Summorum Pontificum. Den förhärskande föreställningen, där det alls finns en sådan, förvränger alldeles påvens ord och avsikt. Enligt denna vanföreställning skulle Benedictus XVI:s motu proprio vara riktat till ärkebiskop Marcel Lefebvres följeslagare, och det är allt. Inte sällan sprids vanföreställningen i syfte att sätta påvens läroämbete under skäppan och ta udden av motu propriot som i förbigående sagt är gällande lag på liturgins område. Summorum Pontificum är bindande för alla och fastslår såväl rättigheter som skyldigheter. Det förtjänar att upprepas.

Dessvärre nöjer sig alltför många katoliker med den skeva, bristfälliga och ofta sensationsinriktade bild av verkligheten som många medier förmedlar.

4) Främsta syftet med din bok var att göra Summorum Pontificum och påvens avsikt i liturgifrågan mera kända. Hur har boken mottagits i Spanien?

Fader Manuel: Jag har försökt göra mitt bästa för att nå ut till så många som möjligt. Av dem som läst boken togs den väl emot, men vi har inte kunnat nå ut med boken i den omfattning jag hade önskat. Jag fick ge ut boken på eget förlag; distributionen vilade i hög utsträckning på mitt kontaktnätverk. Utom vissa reaktioner på internet och personliga kommentarer har boken inte uppmärksammats, åtminstone inte inom den officiella spanska kyrkan.

Vill man ge ut något i dessa frågor, kan man inte räkna med etablerade katolska förlag. Den traditionella frågan intresserar dem inte, motsvarar inte deras ideologiska linje. Tänk bara på biskop Athanasius Schneiders fantastiska bok Dominus Est (om behovet av en återgång till traditionell praxis vid kommunionsutdelning). Det sägs att den helige Fadern uttryckt den största uppskattning för denna bok, men inget av Spaniens katolska förlag visade minsta intresse för den, fastän författaren i princip avstod från upphovsrättsliga intäkter. Och då talar jag även om uppburna katolska förlag med konservativt rykte. En viss ideologi tycks stå över alla hänsyn för övrigt. Man får intrycket att katoliker avsiktligt hålls okunniga av de etablerade katolska medierna. Katolikerna skall förbli osjälvständiga och strömlinjeformas utifrån en och samma konformism. Det är sorgligt, men icke desto mindre verkligt. Benedictus XVI har ofta fördömt relativismens diktatur, och nog finns det en sådan, men man skulle även kunna tala om en åsiktsdiktatur, en åsiktsdiktatur som är förhärskande i vissa inflytelserika katolska kretsar.

Varför blir somliga så ängsliga vid tanken på att vanliga katoliker skulle få välja själva? Skulle få smaka på den äldre romerska riten? Skulle få komma i kontakt med sin egen tradition igen? Har inte lekfolket blivit myndigt, som vissa gärna uttrycker saken? Kan vi inte låta de troende välja själva, och sluta upp med att sätta käppar i de påvliga hjulen?

5) I kapitel 9 trycker du på behovet av enhet mellan lokalkyrkorna och Rom. I Spanien är ärkebiskop Ureña Pastor (Saragossa) i skrivande stund ensam om att ha firat den extraordinarie formen i sitt stift. Vågar man hoppas på att han snart får efterföljare bland övriga biskopar?

Fader Manuel: Faktum är att ytterligare två spanska biskopar tycks ha firat i äldre rit. Dock hände detta nästan i smyg, i samband med Världsungdomsdagarna tidigare i år. Mässorna pålystes inte och följdes heller inte av någon som helst rapportering. Med andra ord har det inträffade undgått de flesta. Utanför de ungdomskretsar som är knutna till den äldre riten kunde heller ingen närvara vid biskoparnas mässor. Man kan spekulera i skälen till att det blev så här, men jag vill helst inte tro att hemlighetsmakeriet och tystnaden var avsiktliga.

För egen del tror jag inte att vi snart får fler biskopar som firar den traditionella mässan. Om inte annat av det skälet att efterfrågan är tämligen ringa. Samtidigt skall man komma ihåg att många präster erkänner att de inte vågar visa något intresse för den äldre riten av rädsla för repressalier. I Spanien lever vi som Nikodemus gjorde, vi får undervisas och fira liturgin i hemlighet...

Men för att nu återgå till fakta... I dag är det så att det åligger de mest övertygade och beslutsamma bland lekmän och präster att åstadkomma en utveckling i rätt riktning. Jag känner inte till påvens innersta tankar, men det verkar onekligen som om syftet med motu propriot Summorum Pontificum var att befria präster och troende från biskopligt godtycke. På senare år har Rom oavlåtligt framhållit “de troendes rätt” att närvara vid den traditionella liturgin snarare än biskoparnas bestämmanderätt. Påven är högsta instans i liturgiska frågor. Och det är nu påven som dels utfärdade motu propriot, dels påpekade att den traditionella mässan rättsligt sett aldrig hade varit förbjuden. Detta senare skulle faktiskt innebära att där den äldre mässan i praktiken var förbjuden, det vill säga på de flesta platser i kyrkan för inte så länge sedan, där begick man allvarliga övertramp.

Lokalkyrkorna är kallade att leva i kommunion med moderkyrkan i Rom, och detta måste vara mer än en formell eller juridisk fråga. Liturgin är särskilt lämpad för att uttrycka den ecklesiala kommunionen. Det är sant att biskopen i sitt stift ytterst är ansvarig för liturgin, men det är lika sant att biskopen måste utöva sitt ämbete i full gemensap och endräkt med den apostoliska Stolen. Motu propriot tar således inte ifrån biskoparna något av deras legitima beslutsrätt, utan påminner biskoparna om ramen för dess utövande i kommunion med påven.

Låt mig bemöta en annan felaktig föreställning, nämligen den barbariska föreställningen enligt vilken en mångfald av liturgiska former skulle vara ett hot mot den kyrkliga enheten. Detta resonemang håller varken historiskt eller i ljuset av den konkreta verkligheten. Det räcker med att hänvisa till de olika orientaliska och latinska riterna. En sådan rikedom! Vem kan på allvar hävda att denna mångfald hotar kyrkans enhet? Däremot hotas kyrkan av splittring när trons sanningar och läroämbetet ifrågasätts, när Kristi ställföreträdare inte åtlyds eller när någon betraktar liturgin som sin egendom och gör med denna som han själv behagar, utan hänsyn till kyrkans lagar.

Sedan finns det biskopar som förklarar att det i själva verket inte finns troende i tillräckligt antal som efterfrågar den extraordinarie formen. I bland stämmer detta, i vart fall i Spanien 2011. Vad som också är sant är emellertid att man inte gärna kan fråga efter det som man inte känner till. Och i dag är det många som över huvud taget inte känner till att den äldre liturgin finns. Dessa katoliker är inte fria att tycka si eller så, helt enkelt därför att de hålls okunniga.

6) Åter till Ipsos opinionsundersökning för Paix Liturgique. Vad tänker du om siffran 50,4%, det vill säga den andel troende som uppgav att de vore beredda att närvara vid den traditionella mässan minst en gång per månad, om den firades i deras församling (utan att fördenskull ersätta den nya mässan)?

Fader Manuel: Jag är egentligen inte förvånad. Jag tror rentav att den verkliga andelen skulle bli än högre i praktiken, då jag med egna ögon bevittnat den entusiasm som införandet av den äldre riten kan väcka hos många. De troende som jag mött förstår inte varför en så värdefull skatt hålls så att säga undangömd bakom lås och bom. Och då tänker jag på troende i alla åldrar. Det är till exempel slående hur stor dragningskraft den traditionella mässan utövar på barnen. Särskilt starkt inverkar denna dragningskraft på ministranter, men också på ungdomar med ett utvecklat sinne för det sköna eller med anlag för mysteriet och kontemplativ tystnad.

Det skall tilläggas att den äldre riten fordrar att de troende utvecklas. Den traditionella liturgin förutsätter gedigna kunskaper i den egna tron. Liturgisk katekes är också nödvändig. På så sätt upptäcker de troende liturgins fulla rikedom ifråga om symbolspråk, lära och andlighet. Detta har bara fördelar, och de troende brukar stortrivas.

7) Vad skulle du vilja säga avslutningsvis?

Fader Manuel: Jag vill tacka Paix Liturgique för vårt samtal. Paix liturgique (liturgisk fred/frid) är för övrigt ett högst lämpligt namn. Vi måste i dag verka för liturgisk fred katoliker emellan. Det är inte minst en fråga om rättvisa mot den traditionella liturgin. Och av rättvisa följer hjärtats frid, en gåva som vi alla bör eftersträva. I det följebrev till Summorum Pontificum som påven Benedictus XVI riktade till världens biskopar skrev han år 2007: “Vad tidigare generationer höll för heligt, det förblir heligt och storslaget även för oss, och kan inte plötsligt förbjudas eller till och med betraktas som skadligt. Det tillfaller oss att hålla fast vid de rikedomar som vuxit fram ur kyrkans tro och bön.”

För att köpa fader Manuels bok (på spanska) skickar man ett mejl till santamariarenet@hotmail.com eller ringer på tfn. 0034-619 011 226.

Si vous souhaitez recevoir la lettre de Paix Liturgique en français, cliquez ici

To receive the Paix Liturgique Newsletter in English, please click here

Si Usted desea recibir el correo de Paix Liturgique en espanol, haga clic aquí

Um den Brief von Paix Liturgique in deutscher Sprache zu erhalten, klicken Sie hier

Je¿eli chc¹ Pañstwo otrzymywaæ biuletyn Paix Liturgique po polsku Proszê klikn¹æ tutaj

Se desiderate ricevere la lettera di Paix Liturgique in italiano, cliccate qui

.
.